Läsarfråga
Hej igen Emma! Måste bara fråga var du har köpt leggingsen du har på dig på den bilden när du står i brygga i headern? De gråa med svart (?) mönster? Kram
Hej! Jag har lite funderingar kring det här med regelbundna måltider. Har de senaste åren varit närmast besatt av att ha koll på hur lång tid det går mellan mina måltider, dels för att jag blir lättretlig och okoncentrerad av blodsockerfall, men även för att få bukt med min ibs. Ibland går detta tyvärr för långt och resulterar i att jag äter fastän jag inte är hungrig. Det skapar även en onödig spänning kring mat som gör att jag tänker på mina magproblem mer än jag vill, vilket jag tror resulterar i ännu värre magproblem.
Även om det säkert finns fördelar med denna regelbundenhet så tycker jag det finns skäl att ifrågasätta den. För det finns väl annat än bara klocktimmar som styr vårt behov av mat? Tid som vi ser den idag är ju ett ganska modernt mänskligt påfund och våra kroppar borde vara anpassade efter ganska mycket oregelbundenhet (överfyllda snabbköp är ju rätt nytt, det med).
Jag lyckas inte riktigt komma underfund med vad som funkar bäst för mig och min kropp, framförallt min mage - om jag ska följa klockan och äta små måltider var tredje timme, eller om jag ska koncentrera mig på att leva kravlöst utan att tänka på magen och äta större måltider tre gånger om dagen. Verkar inte riktigt finnas någon regelbundenhet i hur min kropp reagerar.
Hur tänker du kring regelbundenhet och ibs? Vilka andra faktorer tror du är viktigast att ta hänsyn till?
Hej Emma! Jag vill börja med att säga att jag tycker din blogg är superbra :)
Jag har en fråga angående din sjukdomstid. Jag är en tjej på 16 år och har varit sjuk i anorexi i ca 3 år. Jag går för tillfället inte på någon behandling, men har gått innan. Jag tyckte dock inte det hjälpte mig något, det enda som hände var att jag gick upp i vikt, men tankarna var fortfarande kvar, precis lika mycket.
Nu till min fråga.. När jag vägde som minst (ca 7 kg mindre än vad jag gör nu) kände jag ändå att jag hade mer energi i kroppen. Sedan gick jag upp kanske 9 kilon, men har väll tappat två och hållt mig på min nuvarande vikt rätt länge. I natt vaknade jag, helt svimfärdig, yr och frös otroligt mycket. Jag blev riktigt orolig, och tänkte att det var väll säkert blodsockret som spökade. Jag gick ner och åt, och det blev sedan mycket bättre. Har det någonsin hänt dig, att du vaknat mitt i natten, jättesvag? Sedan undrar jag även varför min kropp säger ifrån mer NU, 7 kg tyngre än vad den gjorde förut.. Kan det vara att den är trött på att ständigt befinna sig på en riktigt låg vikt? Det har trotts allt gått tre år, och jag är fortfarande väldigt underviktig.. Kroppen börjar säga ifrån ordentligt nu, och jag är rädd. Men den största rädslan är ändå en viktuppgång, jag vill gråta, slita av mig håret, dö bara jag tänker på det. Jag vet att du kanske inte kan svara på mina frågor, men jag har vänt mig till många experter och vill nu höra något från någon som har befunnit sig i samma sits som mig... Jag blir otroligt glad om du svarar, och du får gärna maila mig. Kram!
