Svar på frågestunden del två (tema ätstörningar)

Hej Emma!Jag har också lidit utav ätstörningar men känner mig nu någorlunda frisk. Men jag har fortfarande svårt att äta ordentligt och äta mig med för att man är rädd att gå upp i vikt. Så lite tips hur man ska tänka kring maten vore tacksamt. Har lite andra frågor som jag hoppas också är ok att ställa här. 
 
Vill hänvisa dig till detta inlägg <-- (klick) där du kan läsa om hur jag gjorde och tänkte när jag gick upp i vikt och ville bli av med ångesten.
 
Jag undrar om du har några tips på hur man kan lära sig att tycka om sin kropp och kunna va nöjd med sig själv? Jag har kommit långt ur min ätstörning och det jobbigaste nu är att kunna acceptera min kropp som är några kilo tyngre.. Jag vill kunna älska mig själv och min kropp även med celluliter och en oplatt mage..
 
Vad härligt att höra att du kommit en bit ur din ätstörning och det gör mig också glad att höra att du vill fortsätta kämpa! Det du måste göra nu är att öva självkänslan. Med en bra självkänsla kommer du kunna acceptera dig själv för den du är och för hur du ser ut. Du måste också ta kontroll över dina tankar och välja de tankar du vill ha och höra. För att hjälpa dig själv på traven kan det vara bra att skriva lappar med påminnelser, uppmuntran och komplimanger till dig själv. Sätt dem runt spegeln och läs dem högt för dig själv samtidigt som du ser dig själv i ögonen. Du måste mena det du säger och TRO PÅ DET (lyssna inte på djävulen som troligtvis säger tvärt om och försöker trycka ner dig).
 
Detta för att du till slut ska kunna acceptera dig själv precis som du är. För att utseendet inte är det viktigaste av allt! Det viktigaste är att må bra. 
 
Här <-- (klick) finns ett inlägg med en övning för att öka självkänslan.
 
Vilka är bieffekterna? (vad kan hända lixom?) 
 
Jag har svarat på frågan förut och det som händer när kroppen hamnar i "svältläge" är att förbränningen "stannar av". Detta beror på att kroppen vill spara på så mycket energi som möjligt och gör också att du blir trött, orkeslös och ofta ledsen och irriterad. Om man svälter en längre tid kommer kroppen till slut få brist på näring, puls och blodtryck går ner, du börjar frysa, får ofta problem med magen och utebliven mens. Är det riktigt illa kan det gå så långt att olika organ tar skada och du kan även drabbas av benskörhet. Ätstörningar kan skada kroppen allvarligt!

Har du fått några fysiska "men för livet" som inte kommer försvinna? 
 
Inte vad jag vet. Eftersom jag inte har försökt att få barn vet jag inte om det påverkat, men jag har ju haft min mens under många år nu systemet borde fungera som det ska. Vad gäller mina magproblem så tror jag inte att de beror på ätstörningarna. Jag fick problem med magen och IBS när jag kom hem från Bali där jag drabbades av ett svårt magvirus som rubbade hela mitt tarmsystem. Inga undersökningar har gjorts för att mäta bentätheten, men jag hoppas att den är bra och även om jag led av näringsbrist på den tiden så är det nu återställt genom massa bra och näringsrik mat i kombination med en sund inställning till träning! 

Hur mycket träning är för mycket i dina ögon? 
 
Det här beror på många olika orsaker. För mycket träning är det när återhämtningen inte är tillräcklig. Så lite enkelt förklarat - återhämtning = mat, sömn och vila. När inte återhämtningen är tillräcklig till träningsmängden, då är det för mycket träning. 

Hade du utebliven mens? 
 
Ja, men den kom tillbaka så fort jag började äta mer mat och träna mindre.

Hur gjorde du då du gick upp 8 kg, fick tillbaka brösten men inte la på dig kring magen? 
 
Jag drack en hel massa öl och drinkar, åt subwaysmörgåsar, pasta, tonfisk, chips och godis. Kanske inte det bästa sättet att gå upp i vikt på, men jag behövde verkligen bryta mitt sjuka och extrema "hälsobeteende" och då blev det så, alla andra åt ju så också.

Är du inte missnöjd med en enda grej på din kropp längre?
 
Missnöjd är jag inte, men självklart kan det komma tankar som "jag önskar att jag hade en plattare mage" "jag vill också ha mer former på rumpan" osv. Det är så lätt att jämföra sig med andra och det är något vi absolut inte får göra. Vi får inte titta på en annan person och önska att vi såg ut som hen. Jag har IBS, jag kan inte få en platt mage. Återigen, väljer vi att fokusera på det "dåliga" kommer vi aldrig kunna må bra och vara nöjda med oss själva. Visst har jag dåliga dagar (ni tjejer vet väl hur man känner sig innan mens?), men över lag så jobbar jag hela tiden med att försöka vara nöjd med mig själv. Hålla självkänslan vid liv, för som jag sagt tidigare - självkänslan är som konditionen - underhåller du den inte kvarstår den inte. Så när de där "dåliga" tankarna kommer, ja då vet jag att det är dags att börja jobba lite igen. 
 
Kan du säga att du är HELT frisk från ätstörningen? Har du några som helst ångesttankar kvar? Vad är det bästa respektive värsta med att ha något sådant här i bagaget?
 
De första frågorna har du nog fått svar på nu!
 
Det som känns värst med att ha vait sjuk är all tid jag gick miste om. Att jag mådde så dåligt så länge. Jag kan ångra det tusen gånger om, men det tjänar ju ingenting till. Jag får som sagt tänka att det format mig till den jag är idag, och det får väl vara det bästa, att det faktiskt gjort mig till den jag är! Sen kan jag se att det finns något positivt med att ha mått dåligt psykiskt när man ska hjälpa andra, jag vet vad jag pratar om och kan därför lätt få förtroendet!
 
Hej! Jag är en tjej som under många år haft svårt med mitt förhållande till mat och träning. Jag låter som dig, jag UTESLÖT aldrig mat när det var som värst, men åt FÖR nyttigt, FÖR lite och gick ner massvis i vikt. Ja är fortfarande väldigt strikt med vad jag äter, men äter nyttigt och onyttigt och har fortfarande kvar den där lilla ångesten om jag inte gör något och känner att jag inte förtjänar att äta mat när jag inte tränar. Räknar ständigt kalorier osv... jättejobbigt! Men jag har gått upp i vikt och bygger en del muskler. Jag skulle vilja vara med i bikini fitness och känenr att det skulle vara ett bra mål för mig. Eller anser du det dumt att ha sådana mål? Jag är VERKLIGEN mycket bättre och inte sjuk i den bemärkelsen, bara väldigt medveten om hälsa och träning :D
 
Nu frågar du om min åsikt, och då ska du få den. För MIG är bikinifitness INTE hälsa. Jag tycker att det är ett extremt beteende och jag tror knappast att kroppsfixeringen släpper och att man mår bättre för att det är en tävling. Du kommer då ha kroppen som ett objekt, som kommer bedömmas och jämföras med andras kroppar. Som det låter på dig är du inte frisk på långa vägar och att då ställa upp i bikini fitness tror jag inte får dig att må bättre. Jag skulle istället vilja be dig att vara lite egoistisk. Fokusera på dig själv, ge dig själv kärlek och jobba med din självkänsla. Att se bra ut i bikini är verkligen inte allt! Som sagt - mina åsikter, men jag vill ändå att du tar dig en funderare på VARFÖR du vill ställa upp i det här? Är det ätstörningen som vill det eller är det du?
 
 
Kram / Emma.

Kommentarer
Postat av: Linnéa Dahlin

Hej Emma!
Jag vet inte om det är jag som är blind, men finns det någon mailadress som jag skulle kunna kontakta dig på? :)

Kram Linnéa

Svar: Hej! Nej du är inte blind, det har blivit något tok med designen så det försvann igår, men du kan kontakta mig på emma@ptbyemma.se :)
Emma Barremyr

2013-07-11 @ 15:41:55
Postat av: Sarah E

känns som fel fråga o skriva till ett sånt här inlägg men jag fick precis världens flashback. Var det inte du som skrev om något slags mellis-mikro-morotskaka för nått år sen eller så? Bara vispa ihop ägg och morötter o några fler ingredienser o köra i mikron i typ två minuter och redo för att äta sen? Skulle älska om du kunde ge en länk eller så till receptet eller tips på vad jag ska söka på.

Mvh Sarah!

Svar: Är det kanske detta du menar? --> http://emmabarremyr.blogg.se/2012/july/morotskakacupcakes.html :)
Emma Barremyr

2013-07-11 @ 18:44:18
Postat av: Anonym

Hej Emma! Jag bestämmer mig för att vada anonym juste nu för sånhär gången. Men det är så att jag behöver hjälp.
För ca ett halvår sen började jag försöka gå ner i vikt påvert sunt sätt. Jag började träna och äta nyttigt ( jag är 14 år förresten ) och träningen blev en del av min vardag. Sen dess har jag haft som standard att träna 6ggr per vecka. Men nu börjar jag bli rädd att jag har kommit in i nån sån här "träningssjuka". Tränar jag Inge 6ggr per vecka utan kanske måste ta 2 vilodagar så får jag VÄRLDENS ångest! Det känns som att hela mitt liv är förstört då och att jag kommer gå upp 927152 kg igen.
Och jag har kollat lite, och det står att om återhämtningen är segare än vanligt kan man ha kommit in i nån träningshets, och nu har jag haft träningsvärk myyyucket längre än vanligt! Tror du jag är sjuk? Sjuk av träningen? För jag får sån ångest... Vad ska jag göra? <3

Svar: Det gör mig verkligen orolig att läsa din kommentar. Ditt beteende är inte friskt och det hoppas jag att du förstår. Livet ska inte kretsa runt träningen på det här sättet och ångest ska absolut inte vara inblandat, då är det inte sunt längre. DU bör ta kontakt med någon som kan hjälpa dig (skolsköterska, kurrator, ungdomsmottagningen, föräldrar?). Prata med personer i din närhet och förklara för dem hur du mår och att du behöver hjälp och stöd. Det är otroligt viktigt att du söker hjälp och stoppar detta beteende innan det går för långt! Kram på dig
Emma Barremyr

2013-07-12 @ 08:14:24
Postat av: Emelie

Hej Emma! Jag har kämpat igenom en ätstörning precis som du och det jag undrar nu är hur jag ska bygga upp ett par armar igen? Mina armar är ganska smala och jag vill att de ska bli större igen. Hur gjorde du för att få tillbaka fina starka armar? Tack för en inspirerande blogg, kan relatera till så mycket!

Svar: För att kunna bygga muskler finns det en regel - du måste äta mer energi än vad du gör av med! Så i kombination med bra och näringsrik mat och olika övningar har jag byggt upp styrkan i musklerna igen! :) Så kör hårt tjejen!
Emma Barremyr

2013-07-12 @ 21:27:38
Postat av: Anonym

Jag har en fråga till frågestunden tema ätstörningar!

Det är så att jag precis som dig haft en ätstörning men är frisk sedan ett par år tillbaka, äter rätt och tränar rätt och trivs med mig själv. Men min mens har bara kommit en gång, precis då jag nådde normalvikt men sen kom den aldrig och har varit utan i ca 2 år. Varför? Vad ska jag göra? Kommer jag kunna få barn? :S

Svar: Hej! Det här är tyvärr inget som jag kan hjälpa dig med. Jag råder dig att ta kontakt med sjukvården så att de kan kolla upp detta och svara på eventuella frågor!
Emma Barremyr

2013-07-14 @ 09:14:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0