Att bli fri från ångest

Emma Barremyr / 01 Juli, 2013 - 11:44 / Läsarfrågor
15 kommentarer

Hej vänner  
 
Jag fick otroligt många frågor från er vid frågestunden om ätstörningar förra veckan! Det gör så ont i mig att läsa att ni är så många som lider av samma som det jag gått igenom. Jag önskar att jag kunde få krama er alla, sitta i en ring, hålla handen och prata i lugn och ro. Jag önskar att jag kunde få stå vid allas sida, stötta, hjälpa och uppmuntra! Jag önskar jag kunde få er att förstå att livet är viktigare än en smal och perfekt kropp. Jag önskar att jag kunde få er att älska er själva precis som ni är, för det är ni värda! Ni är ju viktiga och värdefulla i era liv!
 
Ni var många som undrade över det här med ångesten vid en ätstörning och hur man blir av med alla hjärnspöken som härjar.
 
När jag var sjuk kände jag mig ofta schizofren. Jag hade röster i huvudet. Det var min egen röst, den kloka Emma som egentligen visste bättre än att svälta sig själv och misshandla kroppen med överdriven träning...och så det var ätstörningens ("djävulen" som jag kallade den) röst. Djävulen var den som hela tiden talade om för mig hur dålig, tjock, ful, värdelös och äcklig jag var. Det var den rösten som sa att jag inte skulle äta, som hackade på mig när jag ändå försökte äta och som gav mig ångest. Det var den som sa åt mig att fortsätta misshandla min kropp med ännu hårdare träning, den som klappade mig på axeln när jag bara åt ett äpple till frukost, hoppade över lunchen och gick ner kilo efter kilo. Det var den rösten som gjorde mig sjukare och tog det viktiga i livet från mig. Hela livet kretsade runt min strikta kost, hårda träning och planering för att få "djävulen" att bli nöjd. Jag var fruktansvärt rädd för ångesten och gjorde allt för att undvika den. Så länge som jag lyssnade på djävulen och gjorde som den sa slapp jag ångest, men hela min livsglädje försvann. Många gånger ville jag inte leva längre, så dåligt mådde jag. När sjukdomen var som värst var det djävulen som hade övertaget och den kloka Emma var som bortblåst...
 
När jag fick sjukdomsinsikt (efter ungefär 1,5 år) förstod jag själv att jag aldrig skulle må bättre eller kunna bli av med min ångest om jag fortsatte att göra som djävulen sa. Jag flydde hela tiden från problemet eftersom det var det allra enklaste. Innerst inne började jag förstå att att jag var tvungen att börja kämpa för att må bättre. Jag såg mig själv i spegeln - magrare än någonsin - vart det inte hit jag hade velat komma? Var det inte nu jag skulle vara lycklig? 
 
Nej, jag blev aldrig lyckligare av att svälta mig för den smala, perfekta kroppen. Jag blev aldrig nöjd, för i grund och botten hamnar allt om självkänslan, och den blev inte bättre för att jag blev smal.
 
Så vad gjorde jag?
 
Jo, jag utsatte mig för ångesten och bestämde mig för att inte lyssna på det djävulen sa. Jag var rent ut sagt helförbannad och ville göra revolt. Men det var lättare sagt än gjort. Att trotsa djävulen gav mig så mycket ångest att jag bara ville spy många gånger. Jag tvingade mig att "äta onyttigt", hoppa över träningen och ändra mina planer (mamma var bra på att hjälpa mig på detta och tillsammans jobbade vi med positiva tankar för att få bort ångesten). Det var nu kampen mellan mig själv och djävulen började. Jag gjorde allt jag kunde för att ignorera djävulens ord som ekade i huvudet samtidigt som jag peppade mig själv med snälla ord och fina komplimanger. Jag skrev en lista som jag läste för mig själv om och om igen när jag fick ångest med meningar som "jag är bra precis som jag är", "jag är vacker", "jag är okej även om jag inte tränar idag", "jag kan äta precis som alla andra gör", "jag vill bli frisk, och därför kämpar jag", "jag vågar bestämma över mitt liv" osv... Det var verkligen inte lätt, men desto mer jag gjorde det desto bättre mådde jag. Runt spegeln satte jag massa lappar med fina komplimanger till mig själv som jag läste högt för mig själv flera gånger om dagen. Det var precis som att desto oftare jag sa dessa saker till mig själv, desto mer sanning blev det. Men som ni vet klarade jag inte riktigt att bryta mönstret med den hårda träningen och den "nyttiga kosten" även om jag gjorde tappra försök. När jag åkte ut på mina resor var det i syfte att bli frisk, och jag kämpade verkligen för det! Jag hade jättemycket ångest i början, ville många gånger kompensera min uteblivna träning (som jag själv förbjudit) med att inte äta glass, hoppa över måltider osv, men då påminnde jag mig själv om att jag var okej ändå. Jag kunde faktiskt äta den där glassen, för jag ville. Jag behövde inte lyssna på det djävulen sa, jag var okej ändå. Desto mer jag övade på att "inte lyssna", desto mer sällan kom ångesten över mig.
 
Detta tog mig flera år och visst hade jag perioder upp och ner. Många gånger ville jag bara ge upp, men jag gav mig inte. Jag fortsatte kämpa för att bli frisk. Jag jobbade hela tiden med självkänslan tillsammans med Mia Törnbloms böcker, mina lappar och peppade mig själv! Jag kände mig hela tiden starkare och starkare och lärde mig att älska mig själv för den jag är. Jag lärde mig att utseendet inte är viktigare än hälsan och välmåendet. Och jag lärde mig att ta hand om min kropp.
 
Idag är jag otroligt stolt över min kropp. Vi är vänner, jag och kroppen och jag kommer aldrig att utsätta mig för samma självskadande beteende igen. Jag kommer aldrig att välja att må så dåligt igen när jag vet att det finns ett bättre liv. Jag har tagit kontroll över mina tankar, vet att jag själv kan välja dem. Och jag väljer aldrig att tänka fula och dumma saker om mig själv, för vad tjänar det till?
 
Ångest? Nä, det accepterar jag inte. Skulle djävulen dyka upp (vilket i stort sett aldrig händer*) väljer jag att inte lyssna. Då påminner jag mig själv om att jobba lite mer med självkänslan igen, då självkänslan behöver lika mycket uppmärksamhet som konditionen (om man vill bibehålla den alltså).
 
*När jag dricker alkohol kommer djävulen ofta tillbaka. Alkohol i kroppen är för mig ångestframkallande och därför har jag idag valt att avstå från det, nästan helt och hållet. Det är som att jag tappar kontrollen över mig själv och mina tankar och inte riktigt klarar av att vara "mitt staka" jag när jag dricker och därför ser jag ingen meing alls med att dricka. Förutom att det även skadar insidan av kroppen, skadar det mig även psykiskt, och det tänker jag inte tillåta.
 
Jag vill att ni ska veta att det går att bli frisk från en ätstörning och det går att bli fri från ångesten. Men ni måste kämpa och framför allt jobba med att bygga upp en självkänsla! Att acceptera sig själv för den man är, inte jämföra sig med andra och att våga släppa på kontrollen är viktigt. Ni måste vilja, och ni får inte ge upp, aldrig! Klarar jag det så klarar ni det, ellerhur?
 
Kram fina ni 

Min resa genom ätstörningen del 3

Emma Barremyr / 17 Januari, 2013 - 12:00 / Om mig
31 kommentarer

Hej vänner 

 

Här kommer sista delen av min resa genom ätstörningen. Läs första här <-- och andra här <-- om du missat dem.

 

Jag tog studenten och bokade sedan en tre månaders resa till Australien, Nya Zeeland och Fiji. Jag lovade mig själv att det skulle bli min tillfriskningsresa. En resa som jag förbjöd allt vad träning och matångest hette. Jag ville inte leva resten av livet på det sättet jag gjort sedan jag börjat gymnasiet. Jag ville njuta av träningen (för innan jag blev sjuk var träning det bästa jag visste, nu var det bara pest och pina, ett ont måste) och även ha träningsfria dagar som jag mådde bra av (nu tränade jag varje dag och kunde inte sluta). Jag ville också njuta av maten som jag åt och för att kunna göra det igen behövde jag ett break. Sagt och gjort. Under hösten jobbade jag stenhårt för att få ihop pengar till resan och efter årsskiftet lämnade jag allt bakom mig och åkte iväg till andra sidan jorden för att bli frisk, och jag lovade mig själv, dyrt och hederligt att inte lyssna på djävulen och dess hemska ord, inte träna och framför allt att våga äta som alla andra. Det var jättejobbigt i början, men något annat hade jag inte räknat med heller.  Men allteftersom tiden gick började jag må riktigt bra och jag vågade till och med stoppa i mig saker som chips, pizza och annat onyttigt som jag inte ätit på flera år. Jag försökte njuta av livet, se hur alla andra gjorde och vad de åt och gjorde likadant.

 

Det var en blek och mager Emma som anlände till Australien, här är två bilder från de första veckorna!
 

Efter tre månader avslutades resan på Fiji. Jag hade lyckats med mina mål och gått upp nästan åtta kilo (fått bröst igen!!!), stålade och var lyckligare än på länge!

 

Efter tre månader på andra sidan jorden kom jag hem med nya erfarenheter, fri från matångest, träningssugen och lyckligare än jag varit på många år. Under resan hade jag läst böcker om självkänsla och självförtroende, jobbat med att lära mig att tycka om mig själv som den jag var, älska min kropp och hitta mig själv. Och visst hade jag kommit en bra bit på vägen, men tre månader är inte tillräckligt lång tid för att bli frisk från en ätstörning hur mycket man än vill det. Jag hade lyckats gå upp nästan 8 kilo under resan och jag kände mig fin. Men det gick ganska snabbt och falla tillbaka in i vardagen där hemma och jag rasade några kilon i vikt igen. Jag visste liksom inte riktigt hur jag skulle bete mig där hemma. Det blev en enorm stress för mig och jag försökte verkligen att inte falla tillbaka, men det var svårt. Även om jag mådde bättre nu än vad jag gjort tidigare längtade jag bort. Att resa hade varit så skönt! Ingen press, ingen träning, ingen ångest, en massa sol, värme, äventyr, nya möten med spännande människor och ett liv i nuet utan planering. Så därför bestämde jag mig för att resa igen och bokade en biljett till Asien under vintern/våren 2010. Jag mådde genast mycket bättre när jag visste att jag hade resan att se fram emot och hösten 2009 gick fort!

 

Resan i Asien var fantastisk. Jag växte i mig själv, blev mer självständig, levde i nuet, klarade mig själv och började älska livet på riktigt. Eftersom jag reste ensam hade jag mycket tid till att fundera och att ”hitta mig själv”. Jag tänkte mycket på hälsa och allt vad det innebar. Jag ville lära mig mer om hälsa och välmående eftersom det är något av det viktigaste för att vi ska må bra och få en långt och friskt liv. Det jag sysslat med under de senaste åren var långt ifrån hälsosamt och när jag kom hem igen ville jag få en nystart. Jag skulle börja ta hand om min kropp på ett bra sätt. Jag ville äta mat som jag tyckte om, som var bra för kroppen och som jag kunde njuta av samtidigt som jag inte ville må dåligt av att ”fuska” och äta onyttigt ibland. Jag kom över citatet ”ingenting är så onyttigt att du aldrig kan äta det, och ingenting är så nyttigt att du alltid kan äta det” och bestämde mig för att börja leva efter det. Jag ville komma igång med träningen igen på en hälsosam nivå och lära mig ta hand om min kropp på ett bra sätt. Att vara underviktig hade jag fått lära mig är lika farlig som att vara överviktig i sjukdomssynpunkt och jag ville fortsätta att kämpa för en stark och frisk kropp när jag kom hem.

 

I Karlstad, 10 mil från min hemort Torsby hade de nyligen startat upp ett tvåårigt Hälsa- och wellnessprogram på universitetet där man blev utbildad hälsocoach/ hälsoakademiker. Jag tyckte att det verkade spännande och passade mig så jag skickade in ansökan när det var dags. Karlstad kändes som lagom långt bort och samtidigt hade några av mina närmaste vänner flyttat dit. Det kändes som en bra nystart för mig.

 

Att komma hem igen var nervöst. Hur skulle det bli den här gången? Var jag tillräckligt stark nu för att kunna stå emot att falla tillbaka? Jag hade mer självförtroende och självkänsla den här gången och en ännu större vilja att klara av det och därför gick det bra. Jag hade en flytt att se fram emot och jag kände att saker och ting hade börjat falla på plats i mitt tidigare så kaotiska inre. Jag hade hittat vem jag var och såg en plan framför mig vad jag ville göra med mitt liv. Det var otroligt lugnande!

 

Under våren träffade jag också Per. Världens finaste och underbaraste på alla sätt! Per var helt enkelt rätt för mig och jag blev kär på stört! Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle hitta någon som matchade mig så bra som han gjorde. Det kändes som jag hittat min själsfrände och livet hade knappast kunnat vara bättre. Jag var lycklig igen!

 

Under sommaren fick jag veta att jag kommit in på Hälsa och wellness och flyttade då ner till Karlstad och påbörjade utbildningen. När hösten kom fick jag även en nystart i träningen. Jag började på ett nytt gym, gick på pass och fick träna i en ny miljö. Jag älskade det och träningsglädjen kom tillbaka. Jag började träna för att jag mådde bra av det och för att det var roligt, inte för att jag ”var tvungen”. Det hade gått 1,5 år sedan jag åkte iväg på första resan och under dessa 1,5 åren hade jag lyckats bli fri från matångesten. Nu kunde jag njuta av att äta både onyttigt och nyttigt igen samtidigt som jag hade tänket ”att ta hand om min kropp”. Jag hade hittat en balans i en hälsosam livsstil där det fanns rum för avvikelser och ”fusk”, både vad det gällde mat och träning.

 

Idag är jag glad att jag aldrig stoppade fingrarna i halsen eller började räkna kalorier. Av någon anledning vara kalorier inget jag tänkte på. Jag fastnade mer i ”nyttighetstänket” och slutade äta allt som var onyttigt. Så att sluta spy och räkna kalorier var aldrig något jag behövde jobba med.

 

Jag hoppas att jag på något vis hjälpa er andra i samma situation genom att berätta det jag genomgått. Det är så fruktansvärt många tjejer som lider av diverse ätstörningar, och kan jag på något vis hjälpa, förebygga eller inspirera till en sundare livsstil än vad en ätstörning innebär vill jag ju såklart göra det. Min tanke var att om jag nu öppnar mig, berättar och visar hur min väg till ett friskt liv såg ut kanske ni får en tanke om hur ni vill att er väg ska se ut och vad som funkar för er. Jag behövde bryta min vardag och komma bort. Det var min räddning. Och det viktigaste av allt var att jag förstod själv att jag var sjuk och ville göra något åt det även om det tog ett tag innan jag kom till insikt med det.

 

Idag är mitt liv helt annorlunda. Jag har flera år varit fri från ångest och ätstörningar. Idag kan jag äta vad jag vill och njuta av träningsfria dagar (ja det sprätter ju i benen såklart eftersom jag tycker träning är så jäkla kul) utan att må dåligt. Jag har hittat mig själv och en fantastiskt fin balans i livet som jag mår bra av. Framförallt så har jag lärt mig att älska mig själv och min kropp. Under hela min sjukdomstid hade jag inte mycket till självkänsla och det är nog den som jag har fått jobbat med allra mest. Att lära mig tycka om mig själv för den jag är. För varför gå ett helt liv och må dåligt hata sig själv när man kan leva ett glädjefyllt liv, älska sig själv och må bra? Ja, den frågan ställde jag mig många gånger innan jag till slut bestämde mig för att börja jobba på det…

 

Mamma var under hela min sjukdomstid ett oerhört stöd på alla sätt och vis och därför vill jag ge henne några rader här. Hon stod ut, lyssnade och tog hand om mig. Mamma har alltid varit min förebild, den som jag sett upp till och som jag vill bli som när jag blir stor. Jag är så oerhört tacksam för att hon alltid fanns där, att hon såg och ville hjälpa. Hon var en stor del i mitt tillfrisknande och fick mig många gånger att må bättre tack vare sin närhet och uppmuntrande. Istället för att fightas med mig fanns hon där, lyssnade och kramade. Jag kommer vara dig evigt tacksam <3

 

Här är en bild på en frisk och sund Emma från sommaren -11. Där var jag sedan ett år tillbaka på min ursprungsvikt starkare och lyckligare än vad jag någonsin varit tidigare, och i en kropp som jag lärt mig älska och ta hand om! 
 
Jag vill nu säja tack till alla er som tagit er tid och läst samt tacka för alla fina kommenaterer ni skrivit till inläggen! Ni är grymma! Och ni tjejer som sitter i samma sits som jag en gång satt i - fortsätt kämpa! Ni kommer lyckas så länge som ni kämpar för det och vill bli friska! Tro mig när jag säger att det inte är värt det, att fortsätta lyssna på ätstörningen alltså. En ätstörning är inget som jag ens önkar min värsta fiende (inte för att jag har några sådana men, hehe) och tillsammans tycker jag att vi ska jobba för att sprida budskapet om hur viktigt det är att våga älska sin egen kropp och inte jämföra sig med någon annan. Och det här med att lägga ut inspirationsbilder på andras kroppar är något jag skarpt kritiserar eftersom jag anser att det sänder fel budskap. Istället för att titta på andra bör vi sträva efter att ha våra egna kroppar i dess bästa form som målbild samtidigt som du lever efter en livsstil som du mår bra av både fysiskt och psykiskt. 
 
DU som läser det här är unik, vacker och helt fantastiskt på just ditt sätt! Och kom ihåg att du duger precis som du är!
 
STOOOOR kram till er / Emma.

Min resa genom ätstörningen del 2

Emma Barremyr / 16 Januari, 2013 - 12:00 / Om mig
11 kommentarer

Hej ♥

 

Här kommer fortsättningen på min resa genom ätstörningen. Vill du läsa första delen hittar du den här (<--klick).

 

Det var nu djävulen började ta över min hjärna. Djävulen, den delen av mig som hela tiden talade om för mig hur dålig, tjock, äcklig och ful jag var. Den som sa åt mig att inte lyssna på vad alla andra sa, den som sa att alla andra lurades. Det var den som ville att jag skulle gå ner ännu mer i vikt.

 

Jag började äta igen, men samtidigt började jag träna hårdare och allt oftare. Jag tränade mycket i smyg och på så vis lurade jag andra när jag började äta mer. Det var ju inget jag la på mig när jag förbrände mer. Året som följde var det värsta i mitt liv. Jag gick regelbundet hos kurator, dietist och träffade någon psykolog. Jag mådde skit och ville många gånger inte leva längre. På nätterna låg jag ofta vaken, gråtandes, rev och slog mig själv för att få bort smärtan från ångesten. Det var hemskt. Många dagar klarade jag inte av skolan och jag missade mycket. Sorgligt, men sant. Men jag pluggade mycket hemifrån och fixade bra betyg ändå. Jag orkade inte vara bland folk, jag trivdes bäst i min ensamhet. Såklart tog det slut med killen under den här tiden också.

 

Såhär såg det ut under en lång tid. Jag mådde fruktansvärt dåligt, åt minimalt med mat och tränade mer än någonsin. Min kropp bröts ned och det fanns inte mycket mer än skinn och ben kvar. Självklart reagerade folk i min omgivning, och jag låtsades höra det de sa till mig, sa att jag jobbade för att bli frisk och må bättre, att jag inte tränade så mycket längre och sa att jag åt massa mat. Jag var expert på att luras helt enkelt. Jag gjorde allt för djävulen i min hjärna, det var enklast så.

 

Vändningen för mig kom på vårterminen i tvåan då jag drabbades av ett magvirus som höll mig sjuk i över en månads tid. Jag fick inte behålla någon näring alls i stort sett under den här perioden och när vågen visade knappt 40 kilo blev jag inlagd på sjukhus med dropp i två omgångar. Jag kunde knappt stå upp för att jag var så svag och det gjorde mig rädd på riktigt. Jag förstod nu att jag var sjuk och att jag kanske skulle dö om jag fortsatte med det jag gjorde. Jag tänkte på livet jag hade framför mig, på min familj och mina vänner och bestämde mig för att försöka bli frisk.

 

Under våren i tvåan träffade jag även en kille som fick mig att må bättre. Jag kom ut på saker och blev mer social igen. Jag började känna mig mer levande och gjorde många tappra försök att trotsa djävulen i min hjärna. Det var inte lätt. Jag kämpade för att få kontrollen över mig själv och försökte att inte lyssna till de hemska orden som ekade i mitt huvud.

 

Två bilder på mig sommaren -07, tiden efter jag legat på sjukhus med magvirus och då jag var som smalast. Jag mår dåligt när jag ser dem och ni förstår inte vilket stort steg det är för mig att lägga ut dem här. Jag hoppas att ni förstår hur sjukt det är att se ut såhär och att det är långt ifrån vackert eller sunt att ha så lite fett på kroppen.

 

Plötsligt fanns det bra dagar ihop med de dåliga och jag kände oftare och oftare att jag ville umgås med kompisar och att jag trivdes bra med det. Jag var skiträdd för mat och för att gå upp i vikt. Därför utsatte jag mig för att äta det jag var rädd för – det onyttiga, och allteftersom sommaren gick och hösten kom började jag må bättre. Det var en lång process och jag var långt ifrån frisk även om jag gjorde ett försök. Jag tränade fortfarande något hemsk mycket i förhållande till hur lite jag åt.

 

Under hösten fick jag veta att killen jag gått och blivit så kär i hade varit otrogen och levt dubbelliv i en annan stad (där han kom ifrån) ända sedan vi träffades och hela min värld rasade samman igen. När jag äntligen började må lite bättre igen och inte led lika mycket av matångest kom ett stort bakslag.

 

Jag började må sämre igen och fortsatte att skada min kropp precis som jag gjort tidigare. Att bli bedragen på det sättet gjorde inte det hela bättre precis. Jag kände mig värdelös som människa (även fast det var han som var värdelös som gjort så mot mig) och hösten i trean var en tung höst. Efter några månader när det hela hade lagt sig lite började jag må bättre igen och bestämde mig för att göra ett nytt försök. Jag vågade släppa kontrollen på maten, men inte på träningen. Jag tränade stenhårt och maten (som var alldeles för liten i storlek till hur mycket jag tränade) var belöningen för mitt hårda slit. Om jag tränade tillräckligt hårt kunde jag ”unna” mig att äta. Jag var helt enkelt fast.

 

Det var då jag bestämde mig för att ge mig av. Jag förstod att så länge jag var kvar i Torsby och vardagen där skulle jag inte klara av att släppa kontrollen på träningen. Jag behövde göra en förändring, uppleva något nytt, komma till en ny miljö och träffa nya människor. Jag förstod att jag var sjuk och ville inget annat än att bli frisk och må bra. Jag klarade bara inte att förändra vardagen där hemma.

 

Fortsättning föjer...

 

Kram / Emma.

Min resa genom ätstörningen del 1

Emma Barremyr / 15 Januari, 2013 - 12:00 / Om mig
17 kommentarer

Hej vänner 

 

Jag har en sak som jag vill berätta för er! Jag får många kommentarer där ätstörningar lyser igenom och även frågor om råd och tips för att bli frisk från en ätstörning och genom att nu berätta om mig själv och min ätstörning hoppas jag kunna hjälpa er andra. Jag vill visa er att det finns en annan väg att gå, att man kan bli frisk om man är villig att kämpa för det. Det här är inget jag har nämnt i bloggen tidigare då jag ansåg att min blogg skulle handla om hälsa, matglädje, träning och inspiration till ett glädjefyllt och hälsosamt liv. Därför valde jag att inte skriva om min sjukdom. Men nu vill jag ändå göra det och berätta för er om hur det var för mig och vad jag gjorde för att bli frisk. Historien är lång och därför kommer jag dela upp den på flera inlägg om ni undrar varför det tar slut mitt i allt.

 

Som ni förstår så har jag precis som många andra unga tjejer - även killar för den delen - varit sjuk i en ätstörning. Hela min gymnasietid präglades av matångest, träningshets och ”duktig-flicka” syndromet. Jag kan idag ångra det många gånger om – för självklart var det inte värt det - men jag har valt att se det som en lärdom, en resa som fått mig att bli den jag är idag. Att ständigt gå och ångra allt jag missade på grund av hur dåligt jag mådde tjänar ingenting till idag.

 

Allt började under första terminen på gymnasiet. Jag var mitt uppe i ett urkasst förhållande med en kille som fick mig att må fruktansvärt dåligt, samtidigt som gymnasiet drog igång och jag fick allt högre press på mig själv. Det var liksom inte meningen att jag skulle gå ner i vikt, nej jag var ju redan smal! Jag har aldrig varit tjock, jag är 166 cm och har som mest vägt 54 kilo, tränat hela mitt liv och alltid fått fina kommentarer om att jag sett bra ut. Men det spelade ingen roll när min självkänsla åkte ner i botten. Allt jag såg när jag tittade i spegeln var en ful, äcklig och värdelös människa. Jag kan idag inte förstå att jag kunde tänka så hemska tankar om mig själv. Pressen på mig själv, stressen och allt runt omkring gjorde att jag tappade kontrollen och mådde allt sämre och då det var lätt att ta kontrollen över maten - när jag inte hade kontroll på något annat.

 

Plötsligt var allt jag stoppade i mig viktigt, allt skulle vara enligt mina planer. Jag levde som i en annan värld, gled ifrån verkligenheten in i mina tankar som handlade om planering, mat och träning. Jag kunde inte längre koncentrera mig, hörde inte längre vad lärarna sa på lektionerna och ville allt mer sällan hitta på saker. Jag mådde som bäst när jag fick vara för mig och själv och göra som jag själv ville. Om jag umgicks med andra kunde jag riskera att behöva stoppa i mig sånt som jag inte hade planerat, och den tanken var fruktansvärd. Jag grät för det mesta i min ensamhet, petade bara i maten och rasade allt mer i vikt.

 

Men det tog inte lång tid innan mamma upptäckte vad som hände med mig. En dag när jag kom hem från skolan stod hon i köket med vågen och sa ”Emma, jag vill att du väger dig när jag ser på”.  Jag fick panik och bröt ihop! Jag mådde så dåligt, men jag kunde inte förstå varför.  Jag hade gått ner åtta kilo, och enligt mig själv såg jag precis ut som förut – lika ful och äcklig. Vid den här tidpunken hade jag börjat se mig själv som tjock också. 46 kilo på en 166 cm lång kropp. Det är inte mycket. Och värre skulle det bli.

 

När mamma sa att jag var sjuk, att jag hade en ätstörning trodde jag att hon försökte lura mig. ”Har man en ätstörning måste man vara smal, och jag är ju tjock” tänkte jag med min snedvridna kroppsuppfattning.

 

Jag följde i alla fall med till ungdomsmottagningen som hon föreslog för att få prata med någon med kompetens. Jag mådde ju ändå dåligt och ville ha hjälp, samtidigt som jag själv inte ansåg mig sjuk på det viset som mamma menade. Jag tänkte att om någon annan än mamma såg att jag hade problem med ätstörning kanske det var så. På ungdomsmottagningen fick jag träffa en barnmorska, en hemsk människa som absolut inte borde få jobba med det hon gör. Människan hade ingen pedagogisk kompetens över huvud taget och jag skulle idag vilja berätta för henne vad hon gjorde med mig den dagen jag kom dit. Hon blev plötsligt den viktigaste personen för hur min sjukdom skulle utvecklas. Men människan visade inga som helst tecken på oro när mamma berättade hur allt låg till (själv satt jag tyst då jag inte alls förstod vad vi gjorde där egentligen).

 

Det har inte gått så långt med Emma, men jag vill ändå att vi försöker ta tag i det innan det går för långt” sa mamma. Barnmorskan synade mig och höjde ögonbrynen samtidigt som hon sa ”Nej, jag ser det”.

 

Om själva vikthetsen inte varit så stor innan kan jag säga att det var nu det eskalerade. Förstår ni vad hennes ord sa till mig? När hon svarade mamma på det sättet var det enda jag kunde tro – att hon tyckte att jag var tjock och att vi var konstiga som hade kommit dit. Det var det sista jag hörde i samtalet, mer mindes jag inte då mina tankar började ta fart. Jag blev jättearg på mamma och kände mig grundlurad. Mer planering skulle krävas för att lura mamma tillbaka. 

 

Julen - 05 då jag nyligen insjuknat i min ätstörning. Jag hade tappat flera kilo i vikt och hade ingen gnista kvar alls.

 

Fortsättning följer...