Min resa genom ätstörningen del 3
Hej vänner ♥
Här kommer sista delen av min resa genom ätstörningen. Läs första här <-- och andra här <-- om du missat dem.
Jag tog studenten och bokade sedan en tre månaders resa till Australien, Nya Zeeland och Fiji. Jag lovade mig själv att det skulle bli min tillfriskningsresa. En resa som jag förbjöd allt vad träning och matångest hette. Jag ville inte leva resten av livet på det sättet jag gjort sedan jag börjat gymnasiet. Jag ville njuta av träningen (för innan jag blev sjuk var träning det bästa jag visste, nu var det bara pest och pina, ett ont måste) och även ha träningsfria dagar som jag mådde bra av (nu tränade jag varje dag och kunde inte sluta). Jag ville också njuta av maten som jag åt och för att kunna göra det igen behövde jag ett break. Sagt och gjort. Under hösten jobbade jag stenhårt för att få ihop pengar till resan och efter årsskiftet lämnade jag allt bakom mig och åkte iväg till andra sidan jorden för att bli frisk, och jag lovade mig själv, dyrt och hederligt att inte lyssna på djävulen och dess hemska ord, inte träna och framför allt att våga äta som alla andra. Det var jättejobbigt i början, men något annat hade jag inte räknat med heller. Men allteftersom tiden gick började jag må riktigt bra och jag vågade till och med stoppa i mig saker som chips, pizza och annat onyttigt som jag inte ätit på flera år. Jag försökte njuta av livet, se hur alla andra gjorde och vad de åt och gjorde likadant.
Efter tre månader avslutades resan på Fiji. Jag hade lyckats med mina mål och gått upp nästan åtta kilo (fått bröst igen!!!), stålade och var lyckligare än på länge!
Efter tre månader på andra sidan jorden kom jag hem med nya erfarenheter, fri från matångest, träningssugen och lyckligare än jag varit på många år. Under resan hade jag läst böcker om självkänsla och självförtroende, jobbat med att lära mig att tycka om mig själv som den jag var, älska min kropp och hitta mig själv. Och visst hade jag kommit en bra bit på vägen, men tre månader är inte tillräckligt lång tid för att bli frisk från en ätstörning hur mycket man än vill det. Jag hade lyckats gå upp nästan 8 kilo under resan och jag kände mig fin. Men det gick ganska snabbt och falla tillbaka in i vardagen där hemma och jag rasade några kilon i vikt igen. Jag visste liksom inte riktigt hur jag skulle bete mig där hemma. Det blev en enorm stress för mig och jag försökte verkligen att inte falla tillbaka, men det var svårt. Även om jag mådde bättre nu än vad jag gjort tidigare längtade jag bort. Att resa hade varit så skönt! Ingen press, ingen träning, ingen ångest, en massa sol, värme, äventyr, nya möten med spännande människor och ett liv i nuet utan planering. Så därför bestämde jag mig för att resa igen och bokade en biljett till Asien under vintern/våren 2010. Jag mådde genast mycket bättre när jag visste att jag hade resan att se fram emot och hösten 2009 gick fort!
Resan i Asien var fantastisk. Jag växte i mig själv, blev mer självständig, levde i nuet, klarade mig själv och började älska livet på riktigt. Eftersom jag reste ensam hade jag mycket tid till att fundera och att ”hitta mig själv”. Jag tänkte mycket på hälsa och allt vad det innebar. Jag ville lära mig mer om hälsa och välmående eftersom det är något av det viktigaste för att vi ska må bra och få en långt och friskt liv. Det jag sysslat med under de senaste åren var långt ifrån hälsosamt och när jag kom hem igen ville jag få en nystart. Jag skulle börja ta hand om min kropp på ett bra sätt. Jag ville äta mat som jag tyckte om, som var bra för kroppen och som jag kunde njuta av samtidigt som jag inte ville må dåligt av att ”fuska” och äta onyttigt ibland. Jag kom över citatet ”ingenting är så onyttigt att du aldrig kan äta det, och ingenting är så nyttigt att du alltid kan äta det” och bestämde mig för att börja leva efter det. Jag ville komma igång med träningen igen på en hälsosam nivå och lära mig ta hand om min kropp på ett bra sätt. Att vara underviktig hade jag fått lära mig är lika farlig som att vara överviktig i sjukdomssynpunkt och jag ville fortsätta att kämpa för en stark och frisk kropp när jag kom hem.
I Karlstad, 10 mil från min hemort Torsby hade de nyligen startat upp ett tvåårigt Hälsa- och wellnessprogram på universitetet där man blev utbildad hälsocoach/ hälsoakademiker. Jag tyckte att det verkade spännande och passade mig så jag skickade in ansökan när det var dags. Karlstad kändes som lagom långt bort och samtidigt hade några av mina närmaste vänner flyttat dit. Det kändes som en bra nystart för mig.
Att komma hem igen var nervöst. Hur skulle det bli den här gången? Var jag tillräckligt stark nu för att kunna stå emot att falla tillbaka? Jag hade mer självförtroende och självkänsla den här gången och en ännu större vilja att klara av det och därför gick det bra. Jag hade en flytt att se fram emot och jag kände att saker och ting hade börjat falla på plats i mitt tidigare så kaotiska inre. Jag hade hittat vem jag var och såg en plan framför mig vad jag ville göra med mitt liv. Det var otroligt lugnande!
Under våren träffade jag också Per. Världens finaste och underbaraste på alla sätt! Per var helt enkelt rätt för mig och jag blev kär på stört! Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle hitta någon som matchade mig så bra som han gjorde. Det kändes som jag hittat min själsfrände och livet hade knappast kunnat vara bättre. Jag var lycklig igen!
Under sommaren fick jag veta att jag kommit in på Hälsa och wellness och flyttade då ner till Karlstad och påbörjade utbildningen. När hösten kom fick jag även en nystart i träningen. Jag började på ett nytt gym, gick på pass och fick träna i en ny miljö. Jag älskade det och träningsglädjen kom tillbaka. Jag började träna för att jag mådde bra av det och för att det var roligt, inte för att jag ”var tvungen”. Det hade gått 1,5 år sedan jag åkte iväg på första resan och under dessa 1,5 åren hade jag lyckats bli fri från matångesten. Nu kunde jag njuta av att äta både onyttigt och nyttigt igen samtidigt som jag hade tänket ”att ta hand om min kropp”. Jag hade hittat en balans i en hälsosam livsstil där det fanns rum för avvikelser och ”fusk”, både vad det gällde mat och träning.
Idag är jag glad att jag aldrig stoppade fingrarna i halsen eller började räkna kalorier. Av någon anledning vara kalorier inget jag tänkte på. Jag fastnade mer i ”nyttighetstänket” och slutade äta allt som var onyttigt. Så att sluta spy och räkna kalorier var aldrig något jag behövde jobba med.
Jag hoppas att jag på något vis hjälpa er andra i samma situation genom att berätta det jag genomgått. Det är så fruktansvärt många tjejer som lider av diverse ätstörningar, och kan jag på något vis hjälpa, förebygga eller inspirera till en sundare livsstil än vad en ätstörning innebär vill jag ju såklart göra det. Min tanke var att om jag nu öppnar mig, berättar och visar hur min väg till ett friskt liv såg ut kanske ni får en tanke om hur ni vill att er väg ska se ut och vad som funkar för er. Jag behövde bryta min vardag och komma bort. Det var min räddning. Och det viktigaste av allt var att jag förstod själv att jag var sjuk och ville göra något åt det även om det tog ett tag innan jag kom till insikt med det.
Idag är mitt liv helt annorlunda. Jag har flera år varit fri från ångest och ätstörningar. Idag kan jag äta vad jag vill och njuta av träningsfria dagar (ja det sprätter ju i benen såklart eftersom jag tycker träning är så jäkla kul) utan att må dåligt. Jag har hittat mig själv och en fantastiskt fin balans i livet som jag mår bra av. Framförallt så har jag lärt mig att älska mig själv och min kropp. Under hela min sjukdomstid hade jag inte mycket till självkänsla och det är nog den som jag har fått jobbat med allra mest. Att lära mig tycka om mig själv för den jag är. För varför gå ett helt liv och må dåligt hata sig själv när man kan leva ett glädjefyllt liv, älska sig själv och må bra? Ja, den frågan ställde jag mig många gånger innan jag till slut bestämde mig för att börja jobba på det…
Mamma var under hela min sjukdomstid ett oerhört stöd på alla sätt och vis och därför vill jag ge henne några rader här. Hon stod ut, lyssnade och tog hand om mig. Mamma har alltid varit min förebild, den som jag sett upp till och som jag vill bli som när jag blir stor. Jag är så oerhört tacksam för att hon alltid fanns där, att hon såg och ville hjälpa. Hon var en stor del i mitt tillfrisknande och fick mig många gånger att må bättre tack vare sin närhet och uppmuntrande. Istället för att fightas med mig fanns hon där, lyssnade och kramade. Jag kommer vara dig evigt tacksam <3
Min vändpunkt kom också då jag bröt upp från vardagen så som jag kände den som sjuk och flyttade utomlands. Först då fick jag en ärlig chans att börja om på nytt. En nystart helt utan förutfattade meningar om vem jag var och min historia. En ny kultur, nya upplevelser och framför allt nya vänner!
Du skriver så vackert Emma och det är svårt att inte bli berörd. Det är en lång och turbulent resa du gjort. En resa som varit jobbig men som ändå stärkt dig. Å ena sidan är detta ingenting som man önskar sig värsta fiende, det är inte heller någonting som jag själv skulle vilja gå igenom igen. MEN den insikt och erfarenhet som min egen sjukdomsresa gett mig är någonting som jag inte skulle vilja vara utan. Under alla dessa sjukdomsår och följande år av tillfrisknande har jag lärt mig så mycket om mig själv och vem jag är. Kunskap och insikt som annars lätt bara hade berott.
Hoppas att många har funnit styrka och inspiration i att läsa om din resa. Starkt jobbat!
Kram
Sååå intressant att läsa! Bra jobbat och jag håller verkligen med dig om det sista, att man ska ha sin egen kropp som målbild, och ingen annans kropp (vars bilder ofta kan vara väldigt retuscherade).
Jag vill bli frisk! Men just nu känns det som att det aldrig går! Känns bara hopplöst och att allting går emot en. Känner igen mig så mycket i ditt tänk -är inte heller så kalorifixerad, snarare att det ska vara nyttigt men det är så svårt att bryta
Önskar jag hade haft din kämparanda!
Kramar
Vilka starka inlägg! Jag tycker du har varit oerhört modig och stark! Dina resor låter duessutom som något som varje person borde ta och göra.
Wow! Vilken förebild du är! Jag har själv aldrig haft ätstörningar, men jag har sett många nära vänner fightas med sina, och några som fortfarande vägrar erkänna sin sjukdom för sig själva. Din historia fick tårarna att hopas i mina ögon, och hade jag suttit på en åhörarplats och detta var ett tal hade jag ställt mig upp och applåderat nu. Starkt jobbat bruden, all respekt till dig!
Så underbart att läsa och man själv(som befinner sig i tillfrisknade nu) bli så motiverad av din historia.
Underbar vacker är du också! :)
Men jag tänkte fråga dig en sak, kan du tipsa om bra, enkla och nyttiga mellanmål(tyvärr är jag väldigt noga med att äta det som är bra för kroppen som ger mig näring etc.) så det skulle vara kul med lite tips på snabba men goda mellanmål ;)
KRam
Bra skrivet. Är skönt att läsa om sådant man själv har gått igenom, känner igen mig på så otroligt mycket. Mitt sätt att ta mig ur ätstörningen var likt dig, att komma bort. Flyttade till en ny stad för att plugga. I och med att man nu fick bo ensam växte jag något otroligt som person. Även om en del av de dåliga tankarna finns där och påverkar mig då och då fortfarande är det en stor skillnad från innan. Det är nästan först nu, två år efter sjukdomen, som jag ens kan förstå hur sjuk jag egentligen var. Att titta på bilder på hur jag såg ut då är något som är väldigt jobbigt idag, förstår inte hur jag kunde göra så mot mig själv. Och det är först nu jag verkligen har insett hur smal jag var. Väl inne i det tyckte jag ju att jag såg likadan ut som vanligt...
Jag hoppas att jag med dina ord kan kämpa nu det sista och försöka få bort mina ångestkänslor kopplade till mat och träning en gång för alla. För det går. Du är ett bevis på att det går! Tack för dina ord!
Kram
Ville bara säga tack för denna inspirerande och modiga följetång! Jag är inte sjuk men kan ändå känna att jag vill frigöra mig från all träning- och mathets/ångest i vardagen. Men det känns omöjligt. Att resa ifrån allt låter som en bra idé...
reste du helt ensam? hur var det och hur mycket hade du planerat innan?
Oj, vilken resa du har gått igenom! obeskrivligt starkt och modigt av dig. Jag skulle väldigt gärna göra en utomlands-resa på egen hand också ( för att "hitta mig själv", bara njuta och träffa nya vänner) men jag vet inte om jag vågar då jag inte vet om jag är tillräckligt utåt och social. Hur/var träffade du folk? kände du t ex Elin och Lina innan? (läste en del av inläggen om Thailandsresan)
Kram, din blogg är bäst! :)
Du är så fin Emma!! Jag beundrar dig & du skänker mig så mycket inspiration. Kram på dig!!
du är otroligt vacker och smart! och dessutom så himla, himla modig! jag vet att det här kommer hjälpa många tjejer, och även mig själv. otroligt starkt! tack!
Fin berättelse och jättefin sista bild! Starkt jobbat:)
Vad du är fin. Kan inte tänka mig en bättre PT/hälsocoach!
Du är helt underbar! Jag har aldrig haft någon ätstörning, men har ibland kommit på mig själv att gå igenom perioder, särskilt på senaste med tankar som ringer lite varningsklockor. Tack och lov är jag själv medveten om det och försöker bryta dem så fort de "poppar upp" samtidigt som min kille också konfortonterar mig när jag börjar bete mig konstigt. Det är bra för då påminns jag om att sådant här påverkar ALLA, inte bara mig själv. Du är fantastisk :-)
Väldigt, väldigt bra skrivet Emma! Tack så mycket för att du delar med dig av din historia! Heja dig och heja alla oss andra! Och fortsätt skriva en bra, inspirerande blogg! Kram
Å älskade Emma! Starka, strålande underbara du, vilket hästjobb du har gjort. Jag är så otroligt glad och stolt över att du lyckats ta dig igenom sjukdomen! Och med allt det jobb du har lagt ner på dig själv, har du lyckats forma den starka självständiga person som du är i dag! Är så tacksam att vi alltid har haft den nära relation som vi haft och att vi kunnat prata om i stort sett allt.
Nu önskar jag dig ett stort grattis på din födelsedag i morgon ;) Många tusen <3 till dig!
Det är så härligt att se dig så lycklig och att du mår så bra Emma! :)
Lycka till med företaget!!
Kram.
Hade ingen aning om detta Emma, men så bra och starkt jobbat av dig att ta dig igenom dessa hemskheter och sedan berätta om de, du är grym!
Du är en stor förebild!
Sjukt starkt gjort att berätta om det och på så sätt hjälpa andra som kämpar mot en ätstörning just nu. Jag har gjort samma resa som du, bli frisk från anorexian, och har heller aldrig pratat om det. Jag har lixom skämts över det. Men egentligen är det inget att skämmas över, man borde vara stolt att man lyckats övervinna det! För alla gör ju tyvärr inte det...
Men jag har en fråga, hur gjorde du för att komma tillbaka igen med kompisar och så. Jag var inte så bra på att ta hand om mina kompisar under tiden jag var sjuk eftersom jag helt enkelt inte orkade. Så nu känns allt väldigt konstigt, man har inte kvar de kompisar man hade innan, eller inte på samma sätt. Känns rätt hopplöst nu för vet inte hur jag ska få allt att bli bra igen med kompisar och intressen. Alla har ju gått vidare och det missa jag när jag var sjuk. Okej det här blev väldigt flummigt men jag hoppas du förstår. Tacksam för svar.
Ha det gött och fortsätt din inspirerande och motiverande blogg! :) och lycka till med företaget!
Bästa Emma <33
Så fint och bra skrivet Emma! Jag är glad för din skull att du tagit dig ur träsket och blivit så stark som du blivit! Allt cred till dig och dina inspirerande ord!
STOR kram!
Ååååh vad starkt av dig att skriva din historia! Jag känner igen mig så väl och har gått igenom nästan i princip exakt samma sak. Jag fick också kämpa länge men det var min egen vilja, stöd från min mamma och att jag fick komma bort ibland som gjorde att jag också blev frisk. Intressant att läsa och veta att det är fler som känt och tänkt lika som mig. Jag fick tips på din blogg av en kompis igår och har hela morgonen suttit och kollat igenom den. Dina tankar, ord och sunda inställning inspirerar mig och jag känner precis som du. Jag vill också sprida detta budskap om att älska sig själv, kunna hjälpa andra och jobba med de man älskar, träning och hälsa. Fantastisk kul att se!
Massa kramar till dig!
Du kan inte ana hur stor inspiration du är för mig. Är 14 nu men drabbades av en ätstörning när jag var 13. Mådde så sjukt dåligt och ville inte leva mer. Snart kom jag in på BUP, vilket var fruktansvärt för mig, då de tvingade mig att äta. Jag fick inte ens ta en promenad, bara sitta inne hela tiden.
Jag mår mycket bättre nu men får fortfarande ångest ibland. Men jag har bestämt mig för att börja leva på riktigt och ha en balanserad kost och träning :)Älskar verkligen din blogg och tycker att du är otroligt modig som bröt dig loss från den där idiotiska ätstörningen <3
Jisses vad berörd jag blev av att läsa om din resa! Tycker det är superbra skrivet och fantastiskt att du kan och vill dela med dig, bara det hjälper en enda människa så har du gjort en enorm insats. Jag har inte ätstörningar men har haft det tufft ekonomiskt det senaste året och därmed rasat i vikt :( är så glad att våren/sommaren är här och kan ge mig ny energi! Resor och förändringar i vardagen är allt för underskattat! Vi lever bara en gång så ta hand om er själva!!!! Lämna allt det negativa bakom er. Love and light!
Vet du Emma, jag läser din blogg varje dag för att den sprider så mycket glädje och inspiration (speciellt till maten, jag fullkomligt ääälskar att äta ren mat som man mår bra av och dina recept är så himla bra! tack!). Idag, efter en dag i bikini ute i solen, så kände jag att viktnojan kom över mig. Jag känner mig så ofta fet och ful, trots att jag "vet" att jag inte är det. Du vet säkert vad jag menar, att jag logiskt tänkt vet att jag inte är varken fet eller ful men fy sjutton för hur jag oftast känner mig. Att jag måste banta bort fettet och träna ännu mer än vad jag gör..
Helt ärligt så gick jag in här nu med tanken att jag kanske kan kontakta dig för att få hjälp med att banta bort lite, och klickade in mig på "About" i jakt efter din pt-sida. Istället hamnade jag vid det här inlägget.. Det är så otroligt inspirerande så du anar inte! Det blir så himla tydligt hur du mådde när "före" och "efter"-bilderna togs, på de sista så fullkomligt lyser det om dig och du är så himla vacker! Direkt så försvann de idiotiska tankarna (åtminstone för stunden) och du inpirerar mig att fortsätta jobba mot de dåliga känslorna och fokusera på att må bra istället! Jag är så otroligt trött på dem och slåss varje dag för att förbättra min självkänsla, det finns så himla mycket bättre saker att fokusera på här i livet än mitt utseende. Jag vill så gärna känna mig nöjd och glad över mig själv, det är ju då man lyser och utstrålar skönhet, precis som du gör på dessa bilder!
Nu blev det här superlångt, och för en gångs skull ska jag inte radera alltihop eftersom jag blir osäker på ifall det jag skriver är bra eller inte. Jag har skrivit precis som jag känner och du borde få ta del av det eftersom du är en del av det! Tack!
Du är bäst!!! Tack så hemskt mycket för att du delar med dig av detta. Tack.
Gud vad bra du har skrivit och förklarat. Det finns så mycket som jag känner igen i det du säger. Har aldrig varit så "dålig" som du varit men det är så lätt att vackla när man försöker vara bra på alla plan. När du tappar kontrollen över allt annat är det du stoppar i dig en enkel sak att kontrollera.. Tack för att du påminner om hur lätt det är att hamna fel och misshandla det finaste vi har. Så inspirerande och peppande!
Hej! Jag är en 18 - årig tjej som har snappat upp din blogg. Jag läser den ganska ofta. Ett tag har jag känt mig otroligt vikt/utseende/nyttighetsfixerad jag åt mängder med kvarg/keso och grönsaker och var ständigt sur och deprimerad. Jag gick även med självmordstankar.. Jag tror att det börjar vända! Jag vill också lära mig mer om människokroppen och hälsa. Vilket gymnasieprogram gick du? Utbildning efteråt? Jag har börjat med raw food och det har gett så mycket tillbaka även om jag är nybörjare. Jag vill lära mig mer om detta. Jag vill också ha kunskap och erfarenhet om mat och hälsa. Tyvärr har jag inte så många likasinnade i min närhet. Varken kompisar eller familj har tagit ett sådant kliv (försprång!) i livet och det är lite tråkigt.. Därför tror jag att genom en bra utbildning där jag kan träffa nya kontakter som är likasinnade vore bra, att få komma bort och iväg. Inte ska man behöva känna att ett pass på gymmet för instruktör är det enda som betyder, men eftersom jag inte riktigt känner den kunskapen/självförtroendet själv samt att det är roligare när man är flera så är det så för tillfället i mitt liv. Jag vill också känna mer trygghet över det jag äter och gör, välbefinnande osv. Hur ska man göra för att bibehålla sin idealvikt och livsglädje?
Hej Emma! Är 25 år, och har nyligen kommit ifrån ett behandlingshem där jag varit på grund av min anorexi. Vill att du ska veta att din blogg hjälper mig något enormt. Tack!
Du satte just ord på hela mitt liv och min tillvaro. Jag har bestämt mig en sista gång och denna gång ska jag köra ända in i kaklet!!! Jag är absolut inte rädd för att gå upp i vikt (utan äcklas snarare av mina kilon som saknas) men jag fightas mot mina kontrollbehov och prestationskrav. När träningsvärken inte kommer svider det, och likaså när jag haft en vilodag. Trött på mitt huvud, trött på allt. Lättare att bara fortsätta, i symbios med huvudet, men så vill jag inte leva. Ska fortsätta läsa dina inlägg dessa jobbiga dagar... Det är en morot! Tack.
