Min resa genom ätstörningen del 1
Hej vänner ♥
Jag har en sak som jag vill berätta för er! Jag får många kommentarer där ätstörningar lyser igenom och även frågor om råd och tips för att bli frisk från en ätstörning och genom att nu berätta om mig själv och min ätstörning hoppas jag kunna hjälpa er andra. Jag vill visa er att det finns en annan väg att gå, att man kan bli frisk om man är villig att kämpa för det. Det här är inget jag har nämnt i bloggen tidigare då jag ansåg att min blogg skulle handla om hälsa, matglädje, träning och inspiration till ett glädjefyllt och hälsosamt liv. Därför valde jag att inte skriva om min sjukdom. Men nu vill jag ändå göra det och berätta för er om hur det var för mig och vad jag gjorde för att bli frisk. Historien är lång och därför kommer jag dela upp den på flera inlägg om ni undrar varför det tar slut mitt i allt.
Som ni förstår så har jag precis som många andra unga tjejer - även killar för den delen - varit sjuk i en ätstörning. Hela min gymnasietid präglades av matångest, träningshets och ”duktig-flicka” syndromet. Jag kan idag ångra det många gånger om – för självklart var det inte värt det - men jag har valt att se det som en lärdom, en resa som fått mig att bli den jag är idag. Att ständigt gå och ångra allt jag missade på grund av hur dåligt jag mådde tjänar ingenting till idag.
Allt började under första terminen på gymnasiet. Jag var mitt uppe i ett urkasst förhållande med en kille som fick mig att må fruktansvärt dåligt, samtidigt som gymnasiet drog igång och jag fick allt högre press på mig själv. Det var liksom inte meningen att jag skulle gå ner i vikt, nej jag var ju redan smal! Jag har aldrig varit tjock, jag är 166 cm och har som mest vägt 54 kilo, tränat hela mitt liv och alltid fått fina kommentarer om att jag sett bra ut. Men det spelade ingen roll när min självkänsla åkte ner i botten. Allt jag såg när jag tittade i spegeln var en ful, äcklig och värdelös människa. Jag kan idag inte förstå att jag kunde tänka så hemska tankar om mig själv. Pressen på mig själv, stressen och allt runt omkring gjorde att jag tappade kontrollen och mådde allt sämre och då det var lätt att ta kontrollen över maten - när jag inte hade kontroll på något annat.
Plötsligt var allt jag stoppade i mig viktigt, allt skulle vara enligt mina planer. Jag levde som i en annan värld, gled ifrån verkligenheten in i mina tankar som handlade om planering, mat och träning. Jag kunde inte längre koncentrera mig, hörde inte längre vad lärarna sa på lektionerna och ville allt mer sällan hitta på saker. Jag mådde som bäst när jag fick vara för mig och själv och göra som jag själv ville. Om jag umgicks med andra kunde jag riskera att behöva stoppa i mig sånt som jag inte hade planerat, och den tanken var fruktansvärd. Jag grät för det mesta i min ensamhet, petade bara i maten och rasade allt mer i vikt.
Men det tog inte lång tid innan mamma upptäckte vad som hände med mig. En dag när jag kom hem från skolan stod hon i köket med vågen och sa ”Emma, jag vill att du väger dig när jag ser på”. Jag fick panik och bröt ihop! Jag mådde så dåligt, men jag kunde inte förstå varför. Jag hade gått ner åtta kilo, och enligt mig själv såg jag precis ut som förut – lika ful och äcklig. Vid den här tidpunken hade jag börjat se mig själv som tjock också. 46 kilo på en 166 cm lång kropp. Det är inte mycket. Och värre skulle det bli.
När mamma sa att jag var sjuk, att jag hade en ätstörning trodde jag att hon försökte lura mig. ”Har man en ätstörning måste man vara smal, och jag är ju tjock” tänkte jag med min snedvridna kroppsuppfattning.
Jag följde i alla fall med till ungdomsmottagningen som hon föreslog för att få prata med någon med kompetens. Jag mådde ju ändå dåligt och ville ha hjälp, samtidigt som jag själv inte ansåg mig sjuk på det viset som mamma menade. Jag tänkte att om någon annan än mamma såg att jag hade problem med ätstörning kanske det var så. På ungdomsmottagningen fick jag träffa en barnmorska, en hemsk människa som absolut inte borde få jobba med det hon gör. Människan hade ingen pedagogisk kompetens över huvud taget och jag skulle idag vilja berätta för henne vad hon gjorde med mig den dagen jag kom dit. Hon blev plötsligt den viktigaste personen för hur min sjukdom skulle utvecklas. Men människan visade inga som helst tecken på oro när mamma berättade hur allt låg till (själv satt jag tyst då jag inte alls förstod vad vi gjorde där egentligen).
”Det har inte gått så långt med Emma, men jag vill ändå att vi försöker ta tag i det innan det går för långt” sa mamma. Barnmorskan synade mig och höjde ögonbrynen samtidigt som hon sa ”Nej, jag ser det”.
Om själva vikthetsen inte varit så stor innan kan jag säga att det var nu det eskalerade. Förstår ni vad hennes ord sa till mig? När hon svarade mamma på det sättet var det enda jag kunde tro – att hon tyckte att jag var tjock och att vi var konstiga som hade kommit dit. Det var det sista jag hörde i samtalet, mer mindes jag inte då mina tankar började ta fart. Jag blev jättearg på mamma och kände mig grundlurad. Mer planering skulle krävas för att lura mamma tillbaka.
Julen - 05 då jag nyligen insjuknat i min ätstörning. Jag hade tappat flera kilo i vikt och hade ingen gnista kvar alls.
Fortsättning följer...
Starkt av dig att dela med dig av din berättelse. Tyvärr är vi alldeles för många som lever med liknande erfarenheter i bagaget. Samtidigt som man (jag) gärna hade varit utan dessa mörka år i mitt liv, är det samtidigt år som gett mig perspektiv på livet och lärt mig så mycket om både mig själv och andra människor. Värdefull insikt som jag inte skulle vilja vara utan. Hoppas att de som fortfarande kämpar mot sina inre demoner kan få hopp och tröst genom din historia.
Kram
Intressant att läsa din historia. Jag har också varit där, våren 2005 började jag min behandling och jag hade turen att få bra behandling (i alla fall i början). Det finns dock mycket vården kan förbättra tycker jag.
Åh vad fint att du skriver om det här, Emma! Jag känner igen mig och vet att många fler gör det.. Så stark du är! Fina du :) Kram!!
<3 Älskade Emma!
Mycket intressant läsning, särskilt när man själv försöker ta sig ifrån detta kontrollbehov av mat och träning .. är en bit på väg iaf! Starkt av dig att dela din historia, ser fram emot fortsättningen!
Kram
Gud jag hade verkligen inte en aning om att du skulle ha haft en ätstörning! Inte med tanke på hur lycklig du verkar va idag och vilken sund syn du har på hälsa, mat och träning! Det var dock en väldigt bra inspiration och bevis på att det går att bli frisk och lycklig igen! Jag går själv i behandling för en ätstörning just nu och du är min största inspiration! Tack för art du delar med dig :)
<3 <3
Jag har nästan exakt samma historia. Har inte kommit lika långt i mitt tillfrisknande dock. Tack för motivation och för att du delar med dig <3!
Det är många som har varit nere i det där träsket. Har själv haft anorexi. (Mitt BMI låg på 15 bara förra våren) Jag är inte ännu friskförklarad men jag känner mig otroligt mycket bättre, all glädje har kommit tillbaks!
Otroligt starkt att du delar med dig om detta! Är själv sjuk i anorexi och kämpar på för att bli frisk igen. Älskar din blogg, så motiverande och mycket bra inspiration på god mat! Kram
<3<3<3<3
Fy helvete vad arg jag blev när jag läste vad du fick för svar på ungdomsmottagningen...! Alla som varit i en ätstörning vet vad sådana ord gör, det spelar ingen roll hurvida det var menat på något annat sätt, det vrids om till den uppfattningen man har i sitt sjuka tillstånd! Är själv på väg över den sista tröskeln, så känner igen mig bra mkt i din story. Väldigt intressant att läsa! :)
Hej!
Bra att du tar upp ämnet och visar att man kan bli frisk! Starkt.
Själv är jag på väg mot friskheten.
Men en sak som jag ville ta upp, genom att lägga ut hur mycket du väger och och hur lång du är kan du tyvärr trigga andra. För åter igen hamnar ätstörnigens fokus på hur kilon/bmi och inte på att det är sjukdom som alla kan fastna i oavsett vad dem väger. Jag som är på väg att bli frisk och vet viket helvete det är och vill aldrig mer tillbaka får ändå ångest när jag läser vad du vägde som frisk/sjuk. Jag kan slå bort detta då jag nu är friskare än sjuk men någon som fortfarande är sjuk kan tänka "åh, jag vägde ju inte så lite innan jag var sjuk, gud vad äcklig jag var då" eller "oj vägde hon så lite som sjuk, jag väger ju mer, alltså måste jag kämpa hårdare/äta mindre/motionera mer.
Ätstörningar är en stor sjukdom och alltför många lider av det. Men det fokuset behöver ligga på är att du var sjuk, hur sjukdomen gör att livslusten och energin försvinner. Det kan räcka att nämna att du var normalviktigt innan du blev sjuk och sedan underviktigt. Men inte ens detta tycker jag är betydande. Det som är viktigt är mer tankarna, kontrollbehovet och hur dåligt man mår. I symptomen kan vi känna igen oss utan att behöva värdera oss i om vi är tillräckligt smala (sjuka) för att få hjälp.
jag såg aldrig det här. önskar jag hade sett och förstått, det är för många som blundar för det. stor kram!
Hej! Jag läser igenom dina gamla inlägg för din blogg är så himla bra! :)
Förra våren så vägde jag 55 kg och jag vet inte riktigt hur lång jag var, men jag tror något på 174? Jag var i allafall så lång sist jag mätte mig. Jag var inte överviktig som sagt, men jag tyckte inte jag var smal och trivdes inte med mig själv.
I början så tänkte jag bara gå ner 3 kg, till 52 och det lyckades jag med men sedan fortsatte det ner till 49. Jag åt inget på lunchen i skolan och när jag kom hem försökte jag att inte äta mycket heller, för att det skulle ha verkan. Andra hade tydligen berättat för min dåvarande skolsköterska och märkt det. Trodde det var min mamma, eftersom hon tyckt jag ätit för dåligt.
Jag vägde mig och var glad över mina 52 eller 49 kg, tror det var det minsta. Hon sa att jag hade gått ner för mycket på kort tid, minns inte så mycket.
Som minst vägde jag 47 kg och jag var inte speciellt stark i förhållandet mot jag är idag. Åt för lite och tränade ganska mycket.
Vet inte hur det kom sig men jag åt nog mer och mycket under ett tag och gick upp till 49 igen. Blev inte så glad och mådde dåligt över det.
Fick min mens i början av nian och den försvann fort. Hade den i januari först igen, men nu har jag inte haft den sen dess. Vet inte om den bara är oregelbunden eller om det har med min viktnedgång att göra.
Idag väger jag 50 och vill inte väga mer. Känner mig fortfarande inte smal, men jag är faktiskt väldigt intresserad av kost. :(
Är 16 år och ca 174 cm lång.
Hej! Jag läser igenom dina gamla inlägg för din blogg är så himla bra! :)
Förra våren så vägde jag 55 kg och jag vet inte riktigt hur lång jag var, men jag tror något på 174? Jag var i allafall så lång sist jag mätte mig. Jag var inte överviktig som sagt, men jag tyckte inte jag var smal och trivdes inte med mig själv.
I början så tänkte jag bara gå ner 3 kg, till 52 och det lyckades jag med men sedan fortsatte det ner till 49. Jag åt inget på lunchen i skolan och när jag kom hem försökte jag att inte äta mycket heller, för att det skulle ha verkan. Andra hade tydligen berättat för min dåvarande skolsköterska och märkt det. Trodde det var min mamma, eftersom hon tyckt jag ätit för dåligt.
Jag vägde mig och var glad över mina 52 eller 49 kg, tror det var det minsta. Hon sa att jag hade gått ner för mycket på kort tid, minns inte så mycket.
Som minst vägde jag 47 kg och jag var inte speciellt stark i förhållandet mot jag är idag. Åt för lite och tränade ganska mycket.
Vet inte hur det kom sig men jag åt nog mer och mycket under ett tag och gick upp till 49 igen. Blev inte så glad och mådde dåligt över det.
Fick min mens i början av nian och den försvann fort. Hade den i januari först igen, men nu har jag inte haft den sen dess. Vet inte om den bara är oregelbunden eller om det har med min viktnedgång att göra.
Idag väger jag 50 och vill inte väga mer. Känner mig fortfarande inte smal, men jag är faktiskt väldigt intresserad av kost. Tror inte jag har någon ätstörning, för känner mig inte smal. Precis som du beskrev du kände!
Är 16 år och ca 174 cm lång.
Hej! Jag vet att det låter jättekonstigt för alla kämpar att ta sig ur det, men det är nästan lite som att jag vill ha en ätstörning, för att gå ner i vikt och bli smalare. Jag tycker att jag är för tjock (mage o lår) och att jag väger för mycket, men jag har svårt att liksom äta mindre eftersom att jag älskar mat.
