Hej vänner ♥

Här kommer sista delen av min resa genom ätstörningen. Läs första här <-- och andra här <-- om du missat dem.

Jag tog studenten och bokade sedan en tre månaders resa till Australien, Nya Zeeland och Fiji. Jag lovade mig själv att det skulle bli min tillfriskningsresa. En resa som jag förbjöd allt vad träning och matångest hette. Jag ville inte leva resten av livet på det sättet jag gjort sedan jag börjat gymnasiet. Jag ville njuta av träningen (för innan jag blev sjuk var träning det bästa jag visste, nu var det bara pest och pina, ett ont måste) och även ha träningsfria dagar som jag mådde bra av (nu tränade jag varje dag och kunde inte sluta). Jag ville också njuta av maten som jag åt och för att kunna göra det igen behövde jag ett break. Sagt och gjort. Under hösten jobbade jag stenhårt för att få ihop pengar till resan och efter årsskiftet lämnade jag allt bakom mig och åkte iväg till andra sidan jorden för att bli frisk, och jag lovade mig själv, dyrt och hederligt att inte lyssna på djävulen och dess hemska ord, inte träna och framför allt att våga äta som alla andra. Det var jättejobbigt i början, men något annat hade jag inte räknat med heller.  Men allteftersom tiden gick började jag må riktigt bra och jag vågade till och med stoppa i mig saker som chips, pizza och annat onyttigt som jag inte ätit på flera år. Jag försökte njuta av livet, se hur alla andra gjorde och vad de åt och gjorde likadant.

Efter tre månader avslutades resan på Fiji. Jag hade lyckats med mina mål och gått upp nästan åtta kilo (fått bröst igen!!!), stålade och var lyckligare än på länge!

Efter tre månader på andra sidan jorden kom jag hem med nya erfarenheter, fri från matångest, träningssugen och lyckligare än jag varit på många år. Under resan hade jag läst böcker om självkänsla och självförtroende, jobbat med att lära mig att tycka om mig själv som den jag var, älska min kropp och hitta mig själv. Och visst hade jag kommit en bra bit på vägen, men tre månader är inte tillräckligt lång tid för att bli frisk från en ätstörning hur mycket man än vill det. Jag hade lyckats gå upp nästan 8 kilo under resan och jag kände mig fin. Men det gick ganska snabbt och falla tillbaka in i vardagen där hemma och jag rasade några kilon i vikt igen. Jag visste liksom inte riktigt hur jag skulle bete mig där hemma. Det blev en enorm stress för mig och jag försökte verkligen att inte falla tillbaka, men det var svårt. Även om jag mådde bättre nu än vad jag gjort tidigare längtade jag bort. Att resa hade varit så skönt! Ingen press, ingen träning, ingen ångest, en massa sol, värme, äventyr, nya möten med spännande människor och ett liv i nuet utan planering. Så därför bestämde jag mig för att resa igen och bokade en biljett till Asien under vintern/våren 2010. Jag mådde genast mycket bättre när jag visste att jag hade resan att se fram emot och hösten 2009 gick fort!

Resan i Asien var fantastisk. Jag växte i mig själv, blev mer självständig, levde i nuet, klarade mig själv och började älska livet på riktigt. Eftersom jag reste ensam hade jag mycket tid till att fundera och att ”hitta mig själv”. Jag tänkte mycket på hälsa och allt vad det innebar. Jag ville lära mig mer om hälsa och välmående eftersom det är något av det viktigaste för att vi ska må bra och få en långt och friskt liv. Det jag sysslat med under de senaste åren var långt ifrån hälsosamt och när jag kom hem igen ville jag få en nystart. Jag skulle börja ta hand om min kropp på ett bra sätt. Jag ville äta mat som jag tyckte om, som var bra för kroppen och som jag kunde njuta av samtidigt som jag inte ville må dåligt av att ”fuska” och äta onyttigt ibland. Jag kom över citatet ”ingenting är så onyttigt att du aldrig kan äta det, och ingenting är så nyttigt att du alltid kan äta det” och bestämde mig för att börja leva efter det. Jag ville komma igång med träningen igen på en hälsosam nivå och lära mig ta hand om min kropp på ett bra sätt. Att vara underviktig hade jag fått lära mig är lika farlig som att vara överviktig i sjukdomssynpunkt och jag ville fortsätta att kämpa för en stark och frisk kropp när jag kom hem.

I Karlstad, 10 mil från min hemort Torsby hade de nyligen startat upp ett tvåårigt Hälsa- och wellnessprogram på universitetet där man blev utbildad hälsocoach/ hälsoakademiker. Jag tyckte att det verkade spännande och passade mig så jag skickade in ansökan när det var dags. Karlstad kändes som lagom långt bort och samtidigt hade några av mina närmaste vänner flyttat dit. Det kändes som en bra nystart för mig.

Att komma hem igen var nervöst. Hur skulle det bli den här gången? Var jag tillräckligt stark nu för att kunna stå emot att falla tillbaka? Jag hade mer självförtroende och självkänsla den här gången och en ännu större vilja att klara av det och därför gick det bra. Jag hade en flytt att se fram emot och jag kände att saker och ting hade börjat falla på plats i mitt tidigare så kaotiska inre. Jag hade hittat vem jag var och såg en plan framför mig vad jag ville göra med mitt liv. Det var otroligt lugnande!

Under våren träffade jag också Per. Världens finaste och underbaraste på alla sätt! Per var helt enkelt rätt för mig och jag blev kär på stört! Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle hitta någon som matchade mig så bra som han gjorde. Det kändes som jag hittat min själsfrände och livet hade knappast kunnat vara bättre. Jag var lycklig igen!

Under sommaren fick jag veta att jag kommit in på Hälsa och wellness och flyttade då ner till Karlstad och påbörjade utbildningen. När hösten kom fick jag även en nystart i träningen. Jag började på ett nytt gym, gick på pass och fick träna i en ny miljö. Jag älskade det och träningsglädjen kom tillbaka. Jag började träna för att jag mådde bra av det och för att det var roligt, inte för att jag ”var tvungen”. Det hade gått 1,5 år sedan jag åkte iväg på första resan och under dessa 1,5 åren hade jag lyckats bli fri från matångesten. Nu kunde jag njuta av att äta både onyttigt och nyttigt igen samtidigt som jag hade tänket ”att ta hand om min kropp”. Jag hade hittat en balans i en hälsosam livsstil där det fanns rum för avvikelser och ”fusk”, både vad det gällde mat och träning.

Idag är jag glad att jag aldrig stoppade fingrarna i halsen eller började räkna kalorier. Av någon anledning vara kalorier inget jag tänkte på. Jag fastnade mer i ”nyttighetstänket” och slutade äta allt som var onyttigt. Så att sluta spy och räkna kalorier var aldrig något jag behövde jobba med.

Jag hoppas att jag på något vis hjälpa er andra i samma situation genom att berätta det jag genomgått. Det är så fruktansvärt många tjejer som lider av diverse ätstörningar, och kan jag på något vis hjälpa, förebygga eller inspirera till en sundare livsstil än vad en ätstörning innebär vill jag ju såklart göra det. Min tanke var att om jag nu öppnar mig, berättar och visar hur min väg till ett friskt liv såg ut kanske ni får en tanke om hur ni vill att er väg ska se ut och vad som funkar för er. Jag behövde bryta min vardag och komma bort. Det var min räddning. Och det viktigaste av allt var att jag förstod själv att jag var sjuk och ville göra något åt det även om det tog ett tag innan jag kom till insikt med det.

Idag är mitt liv helt annorlunda. Jag har flera år varit fri från ångest och ätstörningar. Idag kan jag äta vad jag vill och njuta av träningsfria dagar (ja det sprätter ju i benen såklart eftersom jag tycker träning är så jäkla kul) utan att må dåligt. Jag har hittat mig själv och en fantastiskt fin balans i livet som jag mår bra av. Framförallt så har jag lärt mig att älska mig själv och min kropp. Under hela min sjukdomstid hade jag inte mycket till självkänsla och det är nog den som jag har fått jobbat med allra mest. Att lära mig tycka om mig själv för den jag är. För varför gå ett helt liv och må dåligt hata sig själv när man kan leva ett glädjefyllt liv, älska sig själv och må bra? Ja, den frågan ställde jag mig många gånger innan jag till slut bestämde mig för att börja jobba på det…

Mamma var under hela min sjukdomstid ett oerhört stöd på alla sätt och vis och därför vill jag ge henne några rader här. Hon stod ut, lyssnade och tog hand om mig. Mamma har alltid varit min förebild, den som jag sett upp till och som jag vill bli som när jag blir stor. Jag är så oerhört tacksam för att hon alltid fanns där, att hon såg och ville hjälpa. Hon var en stor del i mitt tillfrisknande och fick mig många gånger att må bättre tack vare sin närhet och uppmuntrande. Istället för att fightas med mig fanns hon där, lyssnade och kramade. Jag kommer vara dig evigt tacksam <3

Hej ♥

Här kommer fortsättningen på min resa genom ätstörningen. Vill du läsa första delen hittar du den här (<--klick).

Det var nu djävulen började ta över min hjärna. Djävulen, den delen av mig som hela tiden talade om för mig hur dålig, tjock, äcklig och ful jag var. Den som sa åt mig att inte lyssna på vad alla andra sa, den som sa att alla andra lurades. Det var den som ville att jag skulle gå ner ännu mer i vikt.

Jag började äta igen, men samtidigt började jag träna hårdare och allt oftare. Jag tränade mycket i smyg och på så vis lurade jag andra när jag började äta mer. Det var ju inget jag la på mig när jag förbrände mer. Året som följde var det värsta i mitt liv. Jag gick regelbundet hos kurator, dietist och träffade någon psykolog. Jag mådde skit och ville många gånger inte leva längre. På nätterna låg jag ofta vaken, gråtandes, rev och slog mig själv för att få bort smärtan från ångesten. Det var hemskt. Många dagar klarade jag inte av skolan och jag missade mycket. Sorgligt, men sant. Men jag pluggade mycket hemifrån och fixade bra betyg ändå. Jag orkade inte vara bland folk, jag trivdes bäst i min ensamhet. Såklart tog det slut med killen under den här tiden också.

Såhär såg det ut under en lång tid. Jag mådde fruktansvärt dåligt, åt minimalt med mat och tränade mer än någonsin. Min kropp bröts ned och det fanns inte mycket mer än skinn och ben kvar. Självklart reagerade folk i min omgivning, och jag låtsades höra det de sa till mig, sa att jag jobbade för att bli frisk och må bättre, att jag inte tränade så mycket längre och sa att jag åt massa mat. Jag var expert på att luras helt enkelt. Jag gjorde allt för djävulen i min hjärna, det var enklast så.

Vändningen för mig kom på vårterminen i tvåan då jag drabbades av ett magvirus som höll mig sjuk i över en månads tid. Jag fick inte behålla någon näring alls i stort sett under den här perioden och när vågen visade knappt 40 kilo blev jag inlagd på sjukhus med dropp i två omgångar. Jag kunde knappt stå upp för att jag var så svag och det gjorde mig rädd på riktigt. Jag förstod nu att jag var sjuk och att jag kanske skulle dö om jag fortsatte med det jag gjorde. Jag tänkte på livet jag hade framför mig, på min familj och mina vänner och bestämde mig för att försöka bli frisk.

Under våren i tvåan träffade jag även en kille som fick mig att må bättre. Jag kom ut på saker och blev mer social igen. Jag började känna mig mer levande och gjorde många tappra försök att trotsa djävulen i min hjärna. Det var inte lätt. Jag kämpade för att få kontrollen över mig själv och försökte att inte lyssna till de hemska orden som ekade i mitt huvud.

Två bilder på mig sommaren -07, tiden efter jag legat på sjukhus med magvirus och då jag var som smalast. Jag mår dåligt när jag ser dem och ni förstår inte vilket stort steg det är för mig att lägga ut dem här. Jag hoppas att ni förstår hur sjukt det är att se ut såhär och att det är långt ifrån vackert eller sunt att ha så lite fett på kroppen.

Plötsligt fanns det bra dagar ihop med de dåliga och jag kände oftare och oftare att jag ville umgås med kompisar och att jag trivdes bra med det. Jag var skiträdd för mat och för att gå upp i vikt. Därför utsatte jag mig för att äta det jag var rädd för – det onyttiga, och allteftersom sommaren gick och hösten kom började jag må bättre. Det var en lång process och jag var långt ifrån frisk även om jag gjorde ett försök. Jag tränade fortfarande något hemsk mycket i förhållande till hur lite jag åt.

Under hösten fick jag veta att killen jag gått och blivit så kär i hade varit otrogen och levt dubbelliv i en annan stad (där han kom ifrån) ända sedan vi träffades och hela min värld rasade samman igen. När jag äntligen började må lite bättre igen och inte led lika mycket av matångest kom ett stort bakslag.

Jag började må sämre igen och fortsatte att skada min kropp precis som jag gjort tidigare. Att bli bedragen på det sättet gjorde inte det hela bättre precis. Jag kände mig värdelös som människa (även fast det var han som var värdelös som gjort så mot mig) och hösten i trean var en tung höst. Efter några månader när det hela hade lagt sig lite började jag må bättre igen och bestämde mig för att göra ett nytt försök. Jag vågade släppa kontrollen på maten, men inte på träningen. Jag tränade stenhårt och maten (som var alldeles för liten i storlek till hur mycket jag tränade) var belöningen för mitt hårda slit. Om jag tränade tillräckligt hårt kunde jag ”unna” mig att äta. Jag var helt enkelt fast.

Det var då jag bestämde mig för att ge mig av. Jag förstod att så länge jag var kvar i Torsby och vardagen där skulle jag inte klara av att släppa kontrollen på träningen. Jag behövde göra en förändring, uppleva något nytt, komma till en ny miljö och träffa nya människor. Jag förstod att jag var sjuk och ville inget annat än att bli frisk och må bra. Jag klarade bara inte att förändra vardagen där hemma.

Fortsättning föjer...

Kram / Emma.

Hej vänner ♥

Jag har en sak som jag vill berätta för er! Jag får många kommentarer där ätstörningar lyser igenom och även frågor om råd och tips för att bli frisk från en ätstörning och genom att nu berätta om mig själv och min ätstörning hoppas jag kunna hjälpa er andra. Jag vill visa er att det finns en annan väg att gå, att man kan bli frisk om man är villig att kämpa för det. Det här är inget jag har nämnt i bloggen tidigare då jag ansåg att min blogg skulle handla om hälsa, matglädje, träning och inspiration till ett glädjefyllt och hälsosamt liv. Därför valde jag att inte skriva om min sjukdom. Men nu vill jag ändå göra det och berätta för er om hur det var för mig och vad jag gjorde för att bli frisk. Historien är lång och därför kommer jag dela upp den på flera inlägg om ni undrar varför det tar slut mitt i allt.

Som ni förstår så har jag precis som många andra unga tjejer - även killar för den delen - varit sjuk i en ätstörning. Hela min gymnasietid präglades av matångest, träningshets och ”duktig-flicka” syndromet. Jag kan idag ångra det många gånger om – för självklart var det inte värt det - men jag har valt att se det som en lärdom, en resa som fått mig att bli den jag är idag. Att ständigt gå och ångra allt jag missade på grund av hur dåligt jag mådde tjänar ingenting till idag.

Allt började under första terminen på gymnasiet. Jag var mitt uppe i ett urkasst förhållande med en kille som fick mig att må fruktansvärt dåligt, samtidigt som gymnasiet drog igång och jag fick allt högre press på mig själv. Det var liksom inte meningen att jag skulle gå ner i vikt, nej jag var ju redan smal! Jag har aldrig varit tjock, jag är 166 cm och har som mest vägt 54 kilo, tränat hela mitt liv och alltid fått fina kommentarer om att jag sett bra ut. Men det spelade ingen roll när min självkänsla åkte ner i botten. Allt jag såg när jag tittade i spegeln var en ful, äcklig och värdelös människa. Jag kan idag inte förstå att jag kunde tänka så hemska tankar om mig själv. Pressen på mig själv, stressen och allt runt omkring gjorde att jag tappade kontrollen och mådde allt sämre och då det var lätt att ta kontrollen över maten - när jag inte hade kontroll på något annat.

Plötsligt var allt jag stoppade i mig viktigt, allt skulle vara enligt mina planer. Jag levde som i en annan värld, gled ifrån verkligenheten in i mina tankar som handlade om planering, mat och träning. Jag kunde inte längre koncentrera mig, hörde inte längre vad lärarna sa på lektionerna och ville allt mer sällan hitta på saker. Jag mådde som bäst när jag fick vara för mig och själv och göra som jag själv ville. Om jag umgicks med andra kunde jag riskera att behöva stoppa i mig sånt som jag inte hade planerat, och den tanken var fruktansvärd. Jag grät för det mesta i min ensamhet, petade bara i maten och rasade allt mer i vikt.

Men det tog inte lång tid innan mamma upptäckte vad som hände med mig. En dag när jag kom hem från skolan stod hon i köket med vågen och sa ”Emma, jag vill att du väger dig när jag ser på”.  Jag fick panik och bröt ihop! Jag mådde så dåligt, men jag kunde inte förstå varför.  Jag hade gått ner åtta kilo, och enligt mig själv såg jag precis ut som förut – lika ful och äcklig. Vid den här tidpunken hade jag börjat se mig själv som tjock också. 46 kilo på en 166 cm lång kropp. Det är inte mycket. Och värre skulle det bli.

När mamma sa att jag var sjuk, att jag hade en ätstörning trodde jag att hon försökte lura mig. ”Har man en ätstörning måste man vara smal, och jag är ju tjock” tänkte jag med min snedvridna kroppsuppfattning.

Jag följde i alla fall med till ungdomsmottagningen som hon föreslog för att få prata med någon med kompetens. Jag mådde ju ändå dåligt och ville ha hjälp, samtidigt som jag själv inte ansåg mig sjuk på det viset som mamma menade. Jag tänkte att om någon annan än mamma såg att jag hade problem med ätstörning kanske det var så. På ungdomsmottagningen fick jag träffa en barnmorska, en hemsk människa som absolut inte borde få jobba med det hon gör. Människan hade ingen pedagogisk kompetens över huvud taget och jag skulle idag vilja berätta för henne vad hon gjorde med mig den dagen jag kom dit. Hon blev plötsligt den viktigaste personen för hur min sjukdom skulle utvecklas. Men människan visade inga som helst tecken på oro när mamma berättade hur allt låg till (själv satt jag tyst då jag inte alls förstod vad vi gjorde där egentligen).

”Det har inte gått så långt med Emma, men jag vill ändå att vi försöker ta tag i det innan det går för långt” sa mamma. Barnmorskan synade mig och höjde ögonbrynen samtidigt som hon sa ”Nej, jag ser det”.

Om själva vikthetsen inte varit så stor innan kan jag säga att det var nu det eskalerade. Förstår ni vad hennes ord sa till mig? När hon svarade mamma på det sättet var det enda jag kunde tro – att hon tyckte att jag var tjock och att vi var konstiga som hade kommit dit. Det var det sista jag hörde i samtalet, mer mindes jag inte då mina tankar började ta fart. Jag blev jättearg på mamma och kände mig grundlurad. Mer planering skulle krävas för att lura mamma tillbaka. 

Julen - 05 då jag nyligen insjuknat i min ätstörning. Jag hade tappat flera kilo i vikt och hade ingen gnista kvar alls.

Fortsättning följer...